Klimatet, transporterna och det mänskliga mötet

Share this post:

Så gott som alla funderar vi just nu på hur vi bäst kan leva våra liv, såväl privat som i jobbet, för att dels göra våra individuella klimatavtryck så små som möjligt, dels få ut mesta möjliga resultat av våra mellanmänskliga interaktioner. Alltså; hur ska vi hitta ett optimum när det gäller transporter för att träffas fysiskt, visavi använda telefon, web och avancerad videoteknik?

Innan vi, i en kanske inte allför avlägsen framtid, kan delta i möten med hjälp av hologram, bra kamerateknik och liknande (att beama sig a la Star Trek ska vi kanske tills vidare skjuta på framtiden) behöver vi fundera på vilka värden vi egentligen vill ha ut av våra möten.

Vad vill vi ha ut av mötena vi reser till?

Här uppenbarar sig flera alternativ som vi skulle kunna dela upp i tre kategorier:

• Att kläcka idéer, brainstorma, uppfinna och initiera nya projekt –  NYTT
• Att reda ut ordnings- och administrativa frågor och riva av standardagendor – STANDARD
• Att vidmakthålla en sammanhållning inom företaget, nätverket eller gruppen – SOCIALT

(Givetvis finns det en viss överlappning mellan dessa tre kategorier där exemplevis mycket av sammanhållningen fås ut av den första kategorien)

Typiskt skulle man kunna säga att NYTT alltid kräver fysisk närvaro, STANDARD så gott som aldrig kräver det och SOCIALT oftast kräver det.

Hur ser det då ut i verkligheten?

Måste man sitta i bilköer?

Låt mig ta ett självupplevt exempel: När jag ibland passerar Järva Krog, kommandes österifrån, antingen med buss eller bil, vid åttatiden på morgonen, ser jag en oändlig (nästan) kö av bilar som kommer norrifrån på E4:n på väg mot Norrtull och Stockholm City. Jag slås då av två frågor som i turordning är:

1. Hur står de ut?
2. Hur stor andel av dessa bilister måste sitta i denna kö ?

Det enda rimliga svaret på fråga ett är att de sannolikt har blivit offer för en nedärvd vana, där den gamla fabriksvisslan från första halvan av förra århundradet (och för den delen förra årtusendet) ringer i bakhuvudet på dem.

Vad gäller fråga två blir det lite mer spännande och vi kan då få användning för begeppen NYTT, STANDARD och SOCIALT.

Kartlägg och bestäm vad som kräver resor – och inte

Jag föreslår att varje, företag, myndighet och organisation med hjälp av dessa begrepp genomför en kartläggning som syftar till att gå igenom vilken typ av – och hur många – möten och arbetsuppgifter som verkligen behöver genomföras fysiskt på den klassiska arbetsplatsen och vilka som kan utföras på annan plats, hemma, på en stubbe i skogen eller varsomhelst. Efter kartläggningen bör man väga in alla transporttypers effekter på klimatet, och uppdatera riktlinjerna för resor, möten och plats för utförande av arbetsuppgifter.

En viktig del av detta handlar om förtroende, i synnerhet mellan chef och medarbetare. Mellan dessa kan det finnas en outtalad (och ofta inte helt produktiv eller hälsosam) överenskommelse som går ut på att chefen är osäker på hur hen ska kunna följa upp medarbetarens arbete om hen inte har hen inom armlängds avstånd. Medarbetaren å sin sida vill i detta scenario säkerställa att chefen verkligen är medveten om att hen gör att bra jobb genom att hen är fysiskt synlig på arbetsplatsen. De här överenskommelserna behöver tänkas igenom, för att vi ska våga ändra våra beteenden, något som organisationer bör kunna lösa med ett modernt ledarskap och en uppdaterad rese-, plats- och mötespolicy.

Flexibilitet och stabilitet behövs för innovativa transportslag

Jag fick lite ytterligare tankegods till mig i transportfrågan när jag den 14 februari i år hade förmånen att delta i Mälardalsrådets mobilitetsworkshop i Kollektivtrafikens Hus. Där var representanter från politiken, akademin och näringslivet samlade för att utbyta erfarenheter och diskutera hur vi bäst planerar för Stockholmsregionens infrastruktur i syfte att främja innovationsförmåga, konkurrenskraft och tillväxt.

En av slutsatserna där blev att vi bör balansera efterfrågan och tillgången på infrastruktur och på samma gång göra infrastrukturen i sig så flexibel (och stabil) som möjligt så att den tillåter nya innovativa transportslag (tänk till exempel självkörande fordon, cyklar, elskotrar) att bli del i en väl fungerande helhet.

Det kan  också löna sig att se tillbaka på historien med Göta Kanal, som tog 22 år att bygga till en kostnad av 13,5 miljarder kronor i dagens penningvärde. Kanalbygget lyckades men ersattes strax efter färdigställandet av järnvägen. Kanalen tjänar emellertid idag sitt syfte som turistattraktion.

Det ger oss något att tänka på inför de beslut vi nu tar gällande dagens och framtidens infrastruktur. Turistattraktioner i all ära men låt oss hålla innovation, flexibiltet och klimatet i första rummet.

/Lars Wiigh, EU & Business development expert