När IT-jättarna känner dig bättre än du känner dig själv

Share this post:

Jag sitter på en flygplats på väg hem från en utbildning i Berlin och tänker på hur skönt det ska bli att komma tillbaka till Sverige där vi kan använda kontokort överallt. Jag tänker att tyskarna lider av en överdriven ”storebror ser dig”-rädsla som begränsar dem i vardagslivet. Det måste vara denna rädsla som förhindrar dem från att övergå från en gammeldags monetär betalningsmetod till ett modernt digitaliserat betalningssätt. Medan dessa tankar far genom mitt huvud slösurfar jag lite på nyhetsappen OMNI. Det skrivs om Cambridge Analytica-skandalen. Jag anser mig ha en väldigt liberal inställning till ”data privacy” men inser samtidigt att man kanske måste anamma lite av det tyska synsättet.

Liberal inställning i vissa fall, misstänksam i andra

Att Google mest troligen känner mig bättre än vad jag känner mig själv borde kanske vara något som stör mig. Tänk på det; Google skulle kunna specificera varje tillfälle jag googlat något gammalt ex, de skulle kunna lista varje ord som jag har svårt att stava till, de skulle kunna redogöra för en rad mystiska åkommor som jag i något hypokondriskt läge befarat mig ha. Ännu värre, de skulle kunna kartlägga hur jag rört mig de senaste fem åren; hur många timmar jag varit på kontoret, var jag har sovit och genom att kombinera mitt data med andras så skulle de till och med kunna avgöra vem jag har umgåtts med och när. Tanken på detta har troligtvis lämnat 80 miljoner tyskar sömnlösa ett antal nätter. Men inte mig.

När Facebook ber mig lämna ut mitt telefonnummer så tackar jag bestämt nej. Varje gång. Trots att jag är övertygad om att de redan har mitt nummer. När de köpte mobilappen Whatsapp så slutade jag använda den, även om bara tillfälligt. När de introducerade Messenger-appen vägrade jag ladda ner den. Istället läste jag mina privata Facebook-meddelanden genom att använda deras mobilanpassade webbsida.

Varför denna ambivalens gällande data och integritet?

Jo, för mig finns det en avgörande skillnad mellan dessa två exempel. Den skillnaden är att jag förstår hur det kan gynna mig att Google lagrar den här typen av data. Varje felstavning jag gör kommer Google kunna använda till att förbättra min sökupplevelse till nästa gång. Genom att lagra min plats kan de tillhandahålla statistik över antal besökare på restauranger, barer och caféer. Detta medan jag inte förstår hur det gynnar mig att Facebook exempelvis lagrar mina sms. För att vi skulle kunna ladda ner Messenger-appen när den kom var vi tvungna att godkänna att Facebook fick åtkomst till alla sms som var lagrade på telefonen. Varför? Ja, det är för mig ett mysterium. Facebooks egen version lyder att de automatiskt vill kunna läsa ett sms som de själva skickat till oss efter att vi angivit vårt telefonnummer. Varför ska då sådana som jag, som vägrar registrera sitt telefonnummer, vara tvungna att ge dem tillgång till privata sms för att kunna använda Messenger-appen? Ja, det framstår för mig som ett mysterium.

I slutet av denna månad kommer mysterier som detta att få sitt slut. Den nya EU-regleringen GDPR som träder i kraft den 25 maj medför att vi hädanefter alltid ska bli informerade om vad vår data skall användas till. Initialt tyckte jag GDPR kändes överdriven, näst intill paranoid, men jag börjar ändra uppfattning. Jag är inte förvånad över att Tyskland var först ut att införa en ny dataskyddslag som gick i linje med GDPR. Nu kan 80 miljoner tyskar sova lugnt. Det kan snart även du och jag.

/Therése