Nytt och gammalt vid transportfolkets årliga pilgrimsfärd till Linköping

Share this post:

Sveriges transportfolk vallfärdar till Linköping i januari varje år. I år är det den 35:e gången så vi talar om en väl etablerad institution. Där avrapporterar infrastrukturministern, generaldirektörer samt forskare nya riktlinjer och nya forskningsrön. Vilka var nyheterna denna gång? Här kommer min rapport och tolkning.

Först ut var infrastrukturminister Tomas Eneroth. Han gjorde en energisk sammanfattning av nuläget i den kokande transportsektorn. Det är ingen lätt uppgift och publiken är både kompetent och kräsen, men han klarade uppgiften väldigt bra. Många föregångare har gjort detta betydligt sämre och en del har i princip blivit utbuade. Det är imponerande och lovande att infrastrukturministern hunnit sätta sig in i så mycket och det var ingen talskrivare som stod för energinivån. Men ska Tomas hänga med i svängarna måste han ligga i, för det händer mycket.

Självkörande bilar på frammarsch – men ger de mer eller mindre tid i köer?

Ett område som stormkokar är självkörande bilar. I Linköping fanns en bred uppställning av representanter från svensk fordonsindustri och majoriteten av instituten och konsultföretagen. Här skapar ny teknik, digitalisering och automatisering stora förväntningar på att allt kommer ändras, ganska snart. Det är imponerande hur snabb produktutvecklingen är inom fordonsindustrin där varje ny årsmodell innehåller nya funktioner på väg mot att helt ersätta föraren. Transportstyrelsens generaldirektör Jonas Bjelfvenstam gav en fingervisning om av vad hans utredning om självkörande fordon kommer att innehålla när den ska redovisas den 7 mars. Det blir intressant att följa.

Hur kommer transportsystemet och samhället att förandras av ny teknik? Stockholms stads trafikdirektör Jonas Eliasson har inte stora förväntningar. Han menar att självkörande fordon inte kommer lösa vare sig miljöproblem eller trängsel, men möjligen öka trafiksäkerheten. Föraren blir en passagerare som kan arbeta eller göra annat under transporten vilket innebär att tiden i köer inte blir så plågsamt vare sig för ”föraren” eller samhället. Kanske blir effekten att vi får mer köer och kötid, istället för mindre.

Trafikverkets generaldirektör Lena Erixon redovisade Agenda 2030, men det var tyvärr en ganska sömnig tillställning med litet nytt. Trafikverket förefaller inte heller ha någon större tro på att teknikutvecklingen kommer ha någon större inverkan på vare sig verkets egen verksamhet eller transportsystemet i stort, det kan man konstatera vid läsningen av Transportplanen 2018 -2029. Detta är överraskande med hänsyn till det intresse andra verksamheter har av innovation kopplat till digitalisering och det faktum att regeringen investerar omfattande belopp i digitaliseringsangedan. Lenas föregångare Ingemar Skogö skulle kunna ha visat samma bilder på för 15 år sedan då han var generaldirektör på Vägverket.

Tomas Eneroth

Teknikens påverkan på urbanisering och livskvalitet debatterades

Men något som var intressant var att lyssna på debattör Po Tidholm och forskare Josefina Syssner  när de angrep ämnet  avfolkningsbygder i skuggan av urbaniseringen.  Personer på Kungsholmen som handlar på nätet, får maten levererad till dörren, gärna arbetar hemmifrån, trängs i tunnelbanan på väg till dagis och betalar räntan på sina mångmiljonlån via internetbank,kanske börjar se någon form av livskvalitet i mindre samhällen utanför de förtätade urbana storstäderna.

Så, min egen analys av pilgrimdfärden kan kokas ned till 4 förutsägelser:

• Privata bilar kommer att bli mer attraktiva med ny teknik
• Kollektivtrafiken kommer att bli mer tillgänlig och attraktiv med ny teknik,
• Alla blir vinnare men livet i stadens tumult kommer inte ändras betydligt
• Glesbygden och småorterna kommer att erbjuda mer livskvalitet tack vare ny teknik. Med andra ord, inga träd växer till himlen och det är dags för urbaniseringspendeln att slå tillbaka.

/Gunnar