Låneökningar eller löneökningar? DET är frågan!

Share this post:

Den 19-20 mars 2012 träffades ett par hundra chefer från banker och försäkringsbolag på Hasseludden, för evenemanget ”Strategitorget Bank & Finans”. Jag var där som talare, för att beröra hur olika typer av analys kan tillföra värde för företag, samhälle och medborgare. Titeln på min presentation var ”Det är frågan som är svaret”.  Budskapet var i grunden positivt. Nyfikenhet, ifrågasättande och vilja att nyttja den kraftigt ökande tillgången av data ger stora möjligheter till förbättrat värdeskapande och stabilitet, i en epok då gamla ”sanningar” ifrågasätts och ”axiom” inte längre gäller.

Ett övergripande tema under de två dagarna var det förtroendeproblem som snart nog samtliga institutioner brottades med då och alltjämt brottas med. Annika Winsth, Nordeas chefsekonom, underströk i sitt inledningstal vikten av åtgärder för att inte bana väg för, i ”marknadens” ögon, tvivelaktiga politiska krafter. Analysen av förtroendeproblemet återspeglade ett mått av självkritik, som bland annat gick ut på att bankerna varit mindre effektiva i att förklara värdet av vad de tillför. Frustrationen var samtidigt stor kring ”drevet” från politiker och media. Någon djupare analys än så av orsakerna till förtroendeproblemet gavs det inte tid för.

I en paus frågade jag Annika om hon ville precisera sin tankar om oönskade politiska krafter, och lyfte själv fram två exempel som kunde betraktas som extrema, men på helt olika grund. Den första inkarnerades av Marine Le Pen som leder Front National, d.v.s. det franska nationalistiska och i främlingsfientliga parti som flyttade fram sina positioner avsevärt i samband med valet förra året. Den andra, som är mer intressant i en analys av bankernas förtroendeproblem, förkroppsligas av den amerikanske kongressledamoten och presidentkandidaten Ron Paul. Hans åsikter avseende centralbankernas roll är radikala, även om han stått fast vid dem i decennier. Här i Sverige, har vi som bekant en mildare(?) version av Front National i de Sverigedemokrater som allt fler svenskar attraheras av. Vi saknar dock politiska representanter med en agenda motsvarande Ron Pauls, som trots radikala tankar väcker gehör i ett bredare tvärsnitt av befolkningen. Den namnkunnige intellektuelle Naseem Taleb (som skrivit boken ”Black Swan” och som är expert på riskfrågor) gick faktiskt ut i CNBC och förkunnade sin ”medborgerliga plikt” att påtala att Ron Paul var den ende presidentkandidat som förstår de utmaningar och risker som USA står inför. Inte bara intellektuella, utan även alltifrån unga arbetslösa till pensionärer attraherades av den 76-årige politiske veteranens analys och budskap. Ron Paul vann som bekant inte valet. Grunden för hans oro har dock spridits i bredare lager kopplat till det fiskala stupet och återkommande höjningar av det skuldtak som snart måste höjas ännu en gång.

Som ekonom plågas jag personligen av det förtroendeproblem min profession försatt sig i. För att upprätthålla ”intellektuell vigör” följer jag därför ett antal bloggar. Efter konferensen på Hasseludden inträffade en av de största händelserna i ”bloggosfären” på länge, då den namnkunnige nobelpristagaren Paul Krugman, som dagligen skriver i NY Times, gjorde ett illa underbyggt referat av en artikel skriven av den australiensiske ekonomen Steve Keen. Keen är en av få ekonomer som med stöd i matematiska modeller förutsåg finanskrisen (d.v.s. den som många i etablissemanget hävdar ”ingen såg komma”). Keen tog i sina analyser fasta på faktorer som Krugman bortser ifrån. För den oinvigde kan det låta märkligt, men faktum är att Keen påpekar att det rådande paradigmets grundläggande modeller (som bl.a. Krugman bygger sin forskning på) inte reflekterar existensen av vare sig banker, skuldsättning eller pengar(!). Keen bemötte Krugmans kritik på ett väl underbyggt sätt och fick ”eldunderstöd” i form av en skur kommentarer från ”kreti och pleti” på Krugmans blogg. Medier, etablerade såväl som mindre kända, refererar till debatten som början på ett paradigmskifte inom makroekonomin.

Man brukar säga att ”det som mäts är det som blir gjort”. Och makroekonomiska modeller, som härstammar från ekonomer, lägger grunden för politikers och riksbankers agerande. När banker, skuldsättning och pengar inte tillmäts betydelse i ekonomers (ursäkta fackspråcket!) deskriptiva (avbildande) och prediktiva (förutseende) analytiska modeller, så är det inte svårt att förstå att de preskriptiva modellerna (d.v.s. beslutsunderlaget för regelverk) givit alltför stora frihetsgrader till den finansiella ekonomin. Jag vill ge ett par exmpel på hur brister i analysen förstärks utav rådande incitament inom dels bankverksamhet och dels politik.

Banker har under många år tillåtits expandera utlåningen kraftigt. Marginalnyttan på utlåning har i termer av BNP-ökning samtidigt varit avtagande i mer än 40 år. På senare år förhållandet blivit negativt. Intuitivt förstår de flesta att lösningen på en skuldkris inte kan vara ökad skuldsättning. Väljer man dock att bortse från nyckeltal såsom ”Marginal Productivity of Debt”, så missar man lätt detta samband. Banker kan då fortsätta expandera de balansräkningar med vars grund de genererar sin lönsamhet.

Politiker ondgör sig gärna över bankers framfart, eftersom det kan hjälpa dem vinna röster. Politikerna är dock själva en del av problemet, då de gärna sätter likhetstecken mellan BNP-ökning och gott politiskt hantverk. Många inser dock inte att ett bra sätt för dem att försäkra sig om god BNP-tillväxt är att tilllåta banker att expandera utlåningen till företag och privatpersoner på ett generöst sätt. Hur BNP finansieras, d.v.s. med eller utan ökad skuldsättning, är nämligen ingenting som påverkar siffran. Och i den mån politiker hålls ansvariga för skuldsättning, så gäller det endast offentlig sådan. Talet om Sverige som ”tigerekonomi” ekar därför ihåligt när man inser att vår ekonomi tillhör bland de allra mest skuldsatta totalt sett i världsekonomin. 2010 hade vi en total skuldsättning i vår ekonomi på 340%. Den offentliga skuldsättningen låg på låga 58%. Hushållen hade dock skulder på 87% av BNP medan icke-finansiella företag hade skulder motsvarande 196%. Kanske ligger de svenska Riskkapitalbolagens framfrart bakom det faktum att svenska företag har svagast soliditet bland 18 studerade länder. Så med vikande industriproduktion så kanske det inte är så konstigt att Anders Borg snart ett år senare, enligt Carolina Neurath, plötsligt tar storbankernas parti?

Världen genomgår en finans- och skuldkris som långt ifrån är över och ”tid är pengar”.  Men kanske har”förändringens vindar” börjat blåsa upp, med energi från ett gott analytiskt fundament? Jag hoppas att vi inom kort får se mindre av skuldbeläggande och mer av ledarskap baserat på gedigen problemanalys. Fortsatt exponentiell tillväxt i den finansiella ekonomin, parallellt med alltmer tydliga flaskhalsar i den reala ekonomi som den finansiella ekonomin ska representera och stödja, är inte hållbar. Ekonomi handlar om att optimera avkastningen på knappa resurser, inte om att skapa till synes obegränsade mängder finansiell stimulans närhelst behov uppstår. Utan insikt om detta på alla nivår, så står världen sannolikt inom kort inför ett ”Minsky Moment” som kan få ödesdigra konsekvenser.

Frågan är om de många bankcheferna på Hasseludden, och andra personer som innehar maktpositioner i politik, centralbanker och företag, vågar förändra sitt agerande utifrån en debatt och insikt om hur de ekonomiska sambanden egentligen ser ut? För riktigt så enkelt som Klas Eklund vill göra gällande i en artikel på Brännpunkt i DN, nämligen att ”Banker spelar en samhällsnyttig roll genom att omvandla sparande till investeringar, förse växande företag med kapital och förvalta sparmedel” är det faktiskt inte. Låt mig med några citat exemplifiera:

– Henry Ford: “It is well enough that…people…do not understand our banking and monetary system, for if they did, I believe there would be a revolution before tomorrow morning.”

– Andreas Cervenka: ”Problemet är att allt i grunden bygger på ett tomt löfte. Det räcker med att tillräckligt många kunder samtidigt ställer den förbjudna frågan: ”Kan jag få mina pengar?” för att sänka vilken bank som helst.”

Stefan Ingves: ”Ger 2 800 kronor i förlustabsorberande kapital tillräcklig motståndskraft vid utlåning på 1 miljon kronor? Mitt svar är nej.”

Mervyn King: ”The balance sheets of too many banks were an accident waiting to happen. For all the clever innovation in the financial system, its Achilles heel was, and remains, simply the extraordinary – indeed absurd – levels of leverage represented by a heavy reliance on short-term debt.”

Ovanstående aspekter på bankernas verksamhet, som de flesta människor inte förstår men kanske ”har på känn”, diskuterades inte explicit i konferensen på Hasseludden 2012. Behovet av klarspråk för att komma till rätta med förtroendeproblemet berördes dock. Samtidigt konstaterade man att frispråkiga företagsrepresentanter riskerar ge sina organisationer ”Svarte Petter”. I prioriteringen mellan aktieägarvärde och kundvärde och socialt ansvarstagande vågar jag drista mig till att säga att det förstnämnda har tillåtits dominera under det gångna året. Sannolikt firar bankerna också att Basel III-regelverket vattnas ur och senareläggs med motiveringen att man inte vill underminera utlåningen till konsumenter och företag.

Nej, de två dagarna på Hasseludden 2012 gav nog inte upphov till något radikalt nytänk bland deltagarna. Kanske lät de sig förföras av den japanskinspirerade Yasuragi-miljön? Men hur vacker denna än är, så vet ju de allra flesta att den japanska modellen, som de senaste 20 åren byggts på låneökningar möjliggjorda av den finansiella ekonomin, snarare än löneökningar motiverade av befintlig och framtida realekonomisk produktion, har nått vägs ände.

Integrated Value Proposition Leader – IBM Sverige

Världens medborgare har just ringt in 2013 och önskat varandra ett gott nytt år! Men kommer västvärldens etablissemang, bestående bl.a. av politiker, banker och riksbankschefer att ta lärdom av bittra erfarenheter och nydanande forskning och visa sant ledarskap på en ”jord som inte längre är platt”? Det får framtiden utvisa.

Den som likt Dr. Dängroth – Stefan Sauks klassiska rolltolkning som vi som hunnit med några konjunkturcykler är väl bekant med – känner sig benägna att instämma i uttalandet ”Jag är skeptisk!” rekommenderas ett besök på Strategitorget Bank & Finans 2013. Där får ni ett utmärkt tillfälle att själva bedöma hälsotillståndet i vår finansiella ekonomi!

Läs mer om IBMs syn på Smartare Bank och Finans

Följ mig gärna på LinkedIn och Twitter.