Vad säger svenska skattebetalare om outsourcing till låglöneländer?

Share this post:

När jag gick på universitetet fick jag lära mig att man skall vara försiktig med att outsourca en organisations kärnverksamhet, dvs det man försörjer sig på. Vad gäller stödverksamhet däremot, ansågs det självklart att lägga ut stora delar av arbetet på en extern part – om det gav kostnadsfördelar.

Offentlig sektor i Sverige har tills nyligen valt att gå motsatt väg.        Riksrevisionens granskning av IT inom stadsförvaltningen visar att man outsourcar kärnverksamheter, som t ex vård, dagis och skolor. (Stödverksamhet, som IT, har man kvar i egen regi). Jag brukade berätta det här för mina kollegor i Storbritannien, som ofta reagerade chockerat och sa: ”Vad oansvarigt! Vad säger skattebetalarna om det här?”. Mitt svar om att det inte legat så högt upp på dagordningen möttes oftast med ännu större oförståelse.

Om vi spelar fram bandet några år har alltfler myndigheter börjat lägga ut delar av sin it på en extern partner, även om det fortfarande är många som behåller all sin IT av alla möjliga (och omöjliga) skäl. Parallellt i Storbritannien har myndigheterna fått ännu starkare riktlinjer om att vara varsamma med skattebetalarnas pengar med kraftiga sparbeting som följd. Det har fått dem att tillåta ännu mer av IT-leverans från låglöneländer (mer om detta i senare inlägg). Även våra nordiska grannländer tar sina första stapplande steg i den riktningen. När är svenska staten mogen för detta?