En skriande brist på matematiklärare

Share this post:

Jag och några av vinnarna i vårt Smartare Sverige-projekt fick i torsdags möjlighet att träffa Stockholms Stads skolborgarråd, Lotta Edholm (FP) för en diskussion om framtidens utmaningar. Ungdomarna kom med förslag som att införa fler språk tidigare i skolan, få större möjlighet att läsa ”före” i gymnasiet och att ha en närmare koppling mellan undervisningen och näringslivet. Lotta såg positivt på dessa förslag och berättade exempelvis att man redan idag har påbörjat en satsning där det ges möjlighet att läsa in gymnasiet i snabbare takt och läsa universitetskurser redan i gymnasiet.

Lotta berättade också att en av de största utmaningarna man hade annars i skolan var den framtida kompetensförsörjningen inom vissa ämnen. Exempelvis är det många av lärarna i matematik och NO som pensioneras de närmaste åren. Alldeles för få söker sig till just dessa lärarutbildningar idag, vilket kommer innebära en akut lärarbrist inom dessa ämnen. Det här i kombination med att Sverige redan idag har halkat efter i den internationella statistiken vad gäller matematikkunskaper gör att vi står inför en allvarlig utmaning.

Just den här typen av utmaningar har IBM hjälpt massor av organisationer världen över med. Vi kallar det ”maturing workforce”, som beskrivs i rapporten ”The maturing workforce”. I stora drag handlar det om att hitta kreativa sätt att hålla kvar existerande arbetskraft. För att sedan ändra sättet man arbetar på – genom exempelvis ändrade processer och modern teknik. Den tredje åtgärden har att göra med att påverka det totala utbudet av kompetens (kanske genom samarbete med universitet/högskolor/näringsliv) eller att lägga ut delar av sina kompetensbehov på någon annan part (jämför läkarbristen och stafettläkarkonceptet). Vad gäller att hålla kvar existerande arbetskraft läste jag i en DN-artikel i lördags (DN Jobb – Porträttet), att Barbro Westerholm (FP) tror att många skulle vilja och orka jobba längre än till 67 års ålder om de fick gå ner till deltid. Hon är tveksam till om det överhuvudtaget borde finnas en bortre gräns för hur länge man har rätt att arbeta och tar sig själv som exempel (Barbro arbetar som riksdagsledamot och är 78 år).

Jag tror inte att Stockholm på något sätt är ensamma bland kommunerna om att ha en utmaning vad gäller kompetensförsörjning. Om siffrorna jag fick höra om antalet personer som sökt matematiklärarutbildningar stämmer, borde det här snart bli ett problem över hela Sverige. Kanske är det just en kombination av ändrade HR-arbetssätt och okonventionella försörjningslösningar som behövs?