Göran Everdahl: Om vad som skrämmer med datorer

Share this post:

Göran Everdahl gästbloggar:

Vad är det som är så skrämmande med datorer?

Visst, det finns folk som samlar på klockor, och andra som ägnar all sin fritid åt gamla bilar – men ingen skulle ens på skämt hävda att mänskligheten en dag kommer att förslavas av ursinniga mazdor eller armbandsur som genomför väpnad revolt.

Datorer är en annan femma. De är de enda maskiner som får oss att darra. Ett exempel: Watson, superdatorn som tävlade i Jeopardy i februari.

Watson, vars namn inte syftar på Sherlock Holmes sambo utan den första IBM-chefen Thomas J. Watson, togs inte från början fram för att tävla i teve. (Men varför ej – är det inte dags för en melodifestivalrobot som är ännu mer mekanisk än dagens mänskliga tävlande?) Nej, Watson är tänkt att hjälpa läkare ställa diagnos genom att tolka människors ofta luddiga, otekniska språk. Lite som frågorna i Jeopardy, helt enkelt.

Så Watson försågs med en ”avatar”, en bildskärm som baxades in i Jeopardy-studion, medan själva datorn befann sig i en lastbil vid sidan om. Låt spelen börja!

Datorer är duktiga på schack och andra taktikspel, men detta var något annat. Jeopardy-frågorna är fulla av ordvitsar och kulturella hänvisningar, de är avsedda för människor. Det handlar inte om att ha blixtsnabb tillgång till Wikipedia utan om att kommunicera med människor på människors vis.

Hur gick det? Jo tack, Watson vann. Han (den?) fick kämpa, men drog in 77 000 dollar mot tvåans 24 000. Detta trots att Watson i ett av sina många svar tycktes tro att Toronto låg i USA.

Den tidigare Jeopardy-stormästaren Ken Jennings tog sin förlust med ro, och kommenterade inför kamerorna: ”I for one welcome our new computer overlords”. Jag välkomnar våra nya herrar datorerna.

Ett skämt förstås. Men det syftade på något mer än det gamla Simpsons-avsnitt (”Deep space Homer”) som det var en blinkning till. Och citerades över hela världen.

Ken Jennings, allmänbildad nörd som han är, kopplade direkt till vår gnagande misstanke att miniräknarna konspirerar mot oss. Eller kanske inte miniräknarna, men deras teknologiska ättlingar, de supersnabba och supersmarta datorerna.

Detta har förstås inget med verkligheten att göra. Så länge det är nästan omöjligt att skapa en robot som ens kan knyta ett skosnöre bör vi kunna sova lugnt.

Men sover vi lugnt? Nix. De maktlystna maskinerna kanske inte existerar, men vi vill frukta dem ändå.

I nästa blogginlägg ska vi diskutera varför. För att citera en filmrobot som originellt nog var programmerad med en kraftig tysk brytning: ”I’ll be back!”