Watson – En triumf för människan

Share this post:

Det har varit fascinerande att följa Watson-projektet. Det finns nu massor med länkar till filmer, analyser och diskussioner. En del har sett det som maskinens triumf över människan. Jag ser det tvärtom som en mänsklig triumf. Det viktigaste när vi satte personer på månen var inte att de åkte i maskiner som var större och snabbare än om de försökt promenera dit, utan det var att vi människor lyckades samarbeta för att nå ett mål, och på vägen klara av stora svårigheter och lära oss mycket nytt. Från idé till genomförande är projektet att bygga IBM Watson ett bevis på mänsklig vision, uppfinningsrikedom och samarbete. Vinsten i Jeopardy! var ett bevis på att projektet lyckats uppnå sina mål, men de verkliga vinsterna är något annat.

Flera av de tekniker och material som utvecklades för rymdprojekten har sedan fått göra nytta i andra sammanhang, men med Watson är att det är jeopardydatorn som är sidoprojektet. Watson och tävlingen var ett sätt att fokusera utveckling och forskning – och det skall erkännas: få en del publicitet – men målet är att skapa nyttiga system, och göra ett genombrott inom kommunikation mellan människa och dator. Datorer som bättre förstår vi faktiskt menar när vi talar och skriver, känns nu lite mer som en framtid att våga hoppas på. En av de första områdena där Watsons barn tar vid blir inom sjuk- och hälsovård. Jag brukar använda liknelsen att det kommer att vara fler läkare som kommer att ha tillgång till en virtuell ”Dr House med expert team” att konsultera när diagnoserna är svåra att ställa.

En av de tävlande Ken Jennings avslutade storstilat med att lägga in en skämtsam referens till ett avsnitt i Simpsons: ”I for one welcome our new computer overlords.” och visade därmed två saker: ett värdigt sätt att hantera något som skulle kunna ses som en förödmjukande förlust, och ett gott sinne för humor. Och även om vi säkert kommer att förse Watsons arvtagarsystem med en stor portion artighet i deras interaktion med människor, kvarstår kontextuell humor som ett av de områden där kunskapen om hur det är att vara människa länge kommer att undgå maskinerna och säkert vara något av de sista som system som genomgår sofistikerade versioner av Alan Turings föreslagna tester snubblar på.

Dave: ”Käre Watson, kan du svara på frågan: Vad heter den blomma som det står ’Ei saa peitää’ på?”

Watson: ”I’m sorry, Dave. I’m afraid I can’t do that.”

Dave: “Element-ärt, käre Watson. Element-ärt…“